Lars Söderström föddes 1926. Naturen kring sjön Sommen i södra Östergötland och brukssamhället Boxholm vid den här tiden, var den miljö som formade Lars till den naturmänniska och hantverkare han var. Han hade också ett genuint intresse för musik, särskilt folkmusik.

Lars började sin utbildning på Konstfack i Stockholm 1944 och studerade där under Otte Skiölds ledning dekorativt måleri. Trots framgångar som utexaminerad bildkonstnär, tvingades han liksom många andra konstnärer, till största delen försörja sig som bildlärare (teckningslärare som det tidigare hette) på Vasaskolan i  Skövde

I början av 70-talet etablerade sig familjen Söderström i Hjo där Lars och hustrun Ingrid bl a arrangerade spelmansstämmor under många år. Lars utvecklades också till en uppmärksammad och skicklig fiolbyggare, tillika flitigt anlitad reparatör av dessa instrument.

1989 flyttade Lars och Ingrid till Odensåker där Lars på allvar återupptog sitt måleri ända till sin död i juli 1998.

Konstnärens egna tankar kring sin sista samling; akvareller med stubbmotiv

"Finns det någon människa som tycker om anblicken av ett kalhygge? En före detta grön skog med mjuk mossa och blågröna lavar förvandlad till en torr, brungrå stickebacke, där stora maskiner gått fram som stridsvagnar, mejat ner och brutit upp stubbar med rötterna, grävt djupa fåror och förvandlat den förut så gångvänliga marken till något som man högst ogärna och med mycken möda tar sig fram på.

 Och ändå - komma på idén att leta motiv! Som ofta här i världen beror det på en tillfällighet. Väntan på att få höra ett klingande hardrev, en för en gångs skull medtagen kamera - några splittrade "gamm-stubbar" med mycket färg - ockra, terra, blåsvart, ibland lysande kadmiumgult - hemlighetsfulla håligheter, som ingångar till vittrornas hus. Stubbar som gubbar, som fåglar, som hundar och odjur, ruttnande björkstammar, där näverns vita står mot lavarnas grönblå och vedens ockratoner.

Fantastiska möjligheter till stillebensmåleri, stubbestilleben helt enkelt, i stället för flaskor och burkar, tygbitar och skrumpna äpplen. Inte bilder som pamfletter mot kalhyggen - nej, slumpens egna kompositioner av trasor och rester innan sly, gräs och plantor tar över igen.

Och för att behålla stämningen av pysslingarnas och vittrors boningar har det varit nödvändigt att gå varsamt fram, inte förenkla för mycket, vara ganska saklig och ibland skomakarrealistisk. Tvinga vattenfärgen att bli stickor och flisor, mörka sprickor och glimmande ljuspunkter. Tvinga mig själv att se det jag inte trodde fanns att se på ett sådant ställe. "